En jobbig höst! Men det kommer gå bra!!

För en tid sedan vaknade jag upp och insåg att jag inte kunde fortsätta som jag gjorde och jag beslutade mig för att söka hjälp. Vad höll jag på med då!? Jo jag åt alldeles för mycket hela tiden vilket resulterade i ångest och mer än ofta slutade det med huvudet i toan eller överträning. Något som jag har dragits med hela året, men det var väll först nu på hösten efter säsongens slut som det blev värre mycket värre! Så fort jag åt ville jag bara äta mer och mer och mer (fast magen stod i sju hörn åt jag ändå) Detta resulterade i en jätte viktuppgång under hösten, det plus en riktig formsvacka blev lite för mycket och jag slutade i princip att äta helt. Kändes bättre att gå hungrig än att gå övermätt, dessutom behövde jag inte springa på toan för att bli av med maten och jag kunde ju träna fortfarande. Jätte bra!! Eller!!?

Jag räknade varje kalori som jag åt. Och allt skulle brännas bort annars kom ångesten krypande, vissa dagar fick jag inte i mig mer än 600 kalorier det plus två träningspass är inte direkt hållbart i längden det vet jag ju också. Men jag tänkte inte på det då och ville bara bli av med allt kosta vad det kosta vill. Som sagt allt som jag åt fick mig att tänka hela tiden på hur jag skulle bli av med detta och till slut (med lite påtryckning av familj och vänner) sökte jag hjälp, tyvärr tar detta väldigt lång tid och jag väntade en månad ca. bara för att få komma på ett utvärderingsmöte. Men har iaf. Varit på ett nu och det första han sa var ”ja du det är ju inte direkt vanligt att en KILLE som är över 30 utvecklar en grav ätstörning” han sa det nog på ett finare sätt men ändå J mötet tog ca 2-2.5 timme och det kändes faktiskt riktigt bra efteråt, kändes som han tog mig på allvar men så var det ju det här med väntetiderna 10-12 veckor innan jag skulle få någon behandling, vilket egentligen passade mig väldigt bra eftersom jag ändå kommer befinna mig på Teneriffa under hela vintern. (det var faktiskt ett av hans förslag ”åk i väg om du kan och få lite miljöombyte”)

Har försökt prata om mina problem med så många som möjligt(nu när jag ändå har tagit steget och sökt hjälp) och för varje person jag berättar det för känner jag en otrolig lättnad. Alla är väldigt hjälpsamma och stöttande och det är jag väldigt tacksam för!!

Så nu när jag sitter här på Arlanda och väntar på att få kliva ombord på planet till solen och värmen hoppas jag att det faktiskt ska bli lite bättre, även fast jag fortfarande har ångest, räknar kalorier, och vill bränna allt som jag stoppar i mig känns det som om detta kan bli en liten vändning!?

Jag fick hjälp från ett oväntat håll bara för en vecka sedan och hon fick mig faktiskt att börja äta igen, vi satt tillsammans och gjorde ett matskema där jag åt 6 måltider per dag, visserligen inte stora portioner men jag fick i mig mat och fick jobba med ångesten. Det har väll fungerat ganska bra inte perfekt men under den senaste veckan har jag i alla fall fått i mig nästan lika mycket som jag bränner på en dag. Ångesten och tankarna har funnits där men jag har jobbat hårt för att inte ge efter för den utan har väntat ut den (för det mesta ska jag tillägga).  Det är just dom stunder då jag är ensam som det går åt skogen jag äter massor och tillslut blir den enda utvägen toan L.

Har därför inte varit ensam mer en några fåtal tillfällen dom senaste veckorna (har faktiskt bott hemma hos mor och far vilket har hjälpt en del, resten av tiden har jag ju jobbat och försökt spendera med vänner.

Jag hoppas verkligen att jag kommer må bättre av att lämna allt ett tag och när jag kommer hem igen påbörja en behandling och bli frisk igen. För frisk kommer jag att bli, frågan är bara hur långtid det tar och vad jag behöver göra för att bli det. Det återstår att se, just nu längtar jag bara efter värmen och solen.

Ska naturligtvis försöka uppdatera bloggen så mycket det går bara jag får tag i internet så J